Vi lär för lite av historien.

Det är fortfarande en av de största arbetsplatsolyckorna på svensk arbetsmarknad någonsin. Och den hade lätt kunnat undvikas.

Så börjar LO Tidaholms ordförande Per Bergströms artikel för att påminna om den fruktansvärda olyckan för 150 år sedan men också för att påminna om att det fortfarande dör arbetare på sina jobb idag.

Läs Pers artikel i Västgötabladet här!

På årsdagen av katastrofen talade LO Västsveriges ordförande på en del av minnesveckan i Tidaholm.

Ni kan läsa hela anförandet här.

Men här följer ett smakprov:

Vi lär oss för lite av historien

46 döda kvinnor.
Kvinnor som dog för att deras liv inte var tillräckligt viktiga för att skydda. Som var ersättningsbara.
Det har gått 150 år. Ändå är det som att tiden stått still på många sätt.
Jag heter Christine Marttila, jag är undersköterska men också ordförande för LO Västsverige. Jag vill idag vara en röst för de arbetare som dog här för 150 år sedan. Helt i onödan.
Jag tänker prata med er om hur en sådan olycka som den i tändsticksfabriken här i Tidaholm kan hända. Jag kommer att prata om varför det skulle kunna hända idag. Varför det faktiskt händer idag.
Jag kommer också att prata om kvinnors arbete. Om skillnaden mellan mäns och kvinnors villkor på jobbet.
Jag kommer att prata om vad LO tycker att vi kan göra för att minska risken för död, sjukdom och skador på jobbet.
Jag vill inte skrämma er men det finns risk för att det blir lite politiskt emellanåt.
Jag vill prata om det för att när vi minns vad som hände de 46 döda kvinnorna här den 18 februari 1875 och hur lite det spelade roll för de som ägde fabriken så är det lätt att tänka att sådant bara hände förr i tiden. Så är det inte.
Men vi börjar med själva olyckan.
En kvinna råkar av misstag tända eld i tändsticksasken hon packar. Det kunde hända med de billiga fosforstickor som tillverkades här. Det fanns säkerhetständstickor men de var dyrare att tillverka. Asken tar eld och hennes instruktioner är att låta elden brinna ut i sina händer. Eller slänga asken i en vattenbalja i mitten av fabriken. Kvinnan klarar inte att hålla i asken, hon tappar den bland andra stickor och elden får fart.
Kvinnorna, nästan alla tonåringar, den yngsta var 11 år, springer mot den enda utgången. Men dörren går inåt och de panikslagna kvinnorna blockerar den med sina kroppar. Katastrofen är ett faktum.
Fabriksägaren menar att det är Guds straff för att de unga kvinnorna hade varit ute och roat sig. Förutom en störning i produktionen gick han skadelös. Disponenten blev oerhört påverkad men hans enda straff var hans dåliga samvete.
1875 fanns inga skyddsombud. Det fanns inget systematiskt brandskyddsarbete. Det fanns ingen fackförening som stod på kvinnornas sida. De var helt utlämnade till godtycket hos den rovkapitalist som de för tillfället fick jobb hos.