Maskrosbarn behöver vuxna som bryr sig.

Det går lättare att överleva med vuxna som bryr sig

I min familj började hemligheterna när jag var 11 år, precis innan jag skulle börja i femte klass. Åren som följde kastade runt min familj mellan mammas missbruk och psykiska sjukdomar. Från behandlingshem, till sjukhus, till låst psykiatri. Vi hade så många hemligheter, så mycket som jag försökte skydda och hålla undan. Innan hemligheterna hade vi varit en helt vanlig familj. Med grannar som hade känt mig sedan jag föddes, grannbarn som gick klassen under mig i skolan. Mammor och pappor som lät oss springa in och ut hos varandra och som tillsammans skapade trygghet för alla oss barn. Tills vi fick hemligheter.

Nätverket kring vår familj blev mindre och mindre desto sjukare min mamma blev, tillslut fick ingen längre komma innanför dörren. Så tillslut så var jag helt ensam, med en sjuk mamma och en pappa som aldrig var hemma. Alla de där vuxna runt omkring mig liksom försvann, längre och längre bort desto mer jag behövde dem. Ingen hade längre insyn i vår familj, ingen vågade säga hej eller fråga hur det var. Ingen var längre hemma och lekte hos mig. Jag ville bara skrika, skrika att jag snart inte orkade längre, skrika att min mamma kommer dö om ingen hjälper henne. Men jag sa inte ett ord, för det var ingen som frågade.

Idag är det över 20 år sedan som jag senast träffade mina grannar och föräldrars bekanta, många av dem har däremot hört av sig, nu när jag är vuxen. Med dåligt samvete för att de inte vågade se. Kände skuld över att de inte hjälpte mig. Ville berätta att de hade tänkt på mig och pratat om mig och min familj, men att de inte visste vad de skulle göra.

Deras ord har följt med mig och jag vill göra allt jag kan för att inte göra som dem. Jag vill inte ringa mina grannbarn om 20 år och hoppas på förståelse för att jag valde att inte se, för att jag inte gjorde något, för att jag inte la mig i.

Jag vill så gärna vara den där vuxna som ser, som frågar hur det är. Som agerar när jag hör bråk genom väggen från grannen. Som tar det där jobbiga samtalet. Som lär mig alla barns namn och som skapar trygghet där vi bor.

För om det är något som jag har lärt mig av att lyssna till tusentals barns berättelser om missbruk, våld och psykisk sjukdom i familjen så är det att vi andra vuxna, vi som bor bredvid, vi som har barn i samma förskoleklass, vi som är engagerade i samma förening eller vi som möts på olika tillställningar – det är vi som kan göra skillnad. Och det behöver inte vara så svårt och läskigt, det kan räcka med att fråga hur det är, bjuda på skjuts till träningen eller säga att det är okej att stanna på middag. Det kan räcka att säga, jag tror jag vet hur du har det hemma och om du vill prata så finns jag här.

Du kan göra något redan idag.

Skänk gärna en gåva till vår verksamhet swish 123 467 34 55 eller BG 5758-9657
Det finns fler sätt att stötta www.maskrosbarn.org/stotta-oss/

Tipsa barn och vuxna om våra stöd till tonåringar som har det svårt hemma:
www.maskrosbarn.org/aktiviteter-stod/

Agera när du känner att ett barn inte har det bra, läs om hur här: www.maskrosbarn.org/opinion-paverkan/artikel/barndom-utan-baksmalla/

Therése Eriksson
Grundare barnrättsorganisationen Maskrosbarn