Blogg - Premiär som ordförande!

Jag startade med ett kort inledningstal, därefter gick vi in på formalia och valde presidie, rösträknare, protokolljusterare och godkände dagordningen.

Den första gästen som hade ordet var Annelie Karlsson som är gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen. Anneli hade många bra poänger och var en väldigt inspirerande talare! Bland annat talade hon om vikten av att vi har arbetare i politiken. Att för att förstå arbetares villkor måste man ha arbetat som undersköterska, lastbilschaufför eller något annat av våra yrken. Vi vet hur det är att arbeta på golvet, om det så är hårda sjukhusgolv eller hårda industrigolv. Vi vet hur våra kamrater pusslar för att få ihop arbetstider med dagistider, hämningar och lämningar, vi vet hur det känns.

Nästa talare var LOs vice ordförande Therese Gouvelin, (hon berömde mig hur jag lyckades uttala efternamnet korrekt 😊). Therese pratade om vår gemensamma välfärd och vad som händer när den är underfinansierad. Bland annat att och fler och fler tecknar till exempel sjukvårdsförsäkringar för att få vård men de går också före andra i vårdkön. Therese lämnade över ordet till LIVS tredje ordförande Solweig Larsson. Solweig företräder det tvärfackliga rådet inom LO och hennes två huvudbudskap var organisering och att vi måste bli bättre på att behålla medlemmarna i facket. Som det är idag är vi duktiga på att värva nya medlemmar, men det är alldeles för många som slutar. Detta är vårt gemensamma ansvar.

Pris till årets skyddsombud delades ut av mig, till Christofer Andersson för sitt enastående arbete med att engagera fler i skyddsarbete på Bildepån i Varberg. I juryns motivering står bland annat: ”Christofer lägger ner ett stort engagemang i sitt uppdrag som huvudskyddsombud på Bildepån i Varberg. Han är driftig och tar reda på vad som gäller utifrån lagar och föreskrifter. Oklarheter reder han ut genom kontakter med till exempel Arbetsmiljöverket eller auktoriserade firmor. Förutom den kunskap han själv får då så blir det nya, värdefulla kontakter för övriga arbetskamrater, skyddsombud och inte minst för företaget. Han har också bidragit till att det nu finns fler skyddsombud spridda över ett större geografiskt område”

Och så fattade vi beslut om vår verksamhet framöver och klubbade budgeten.
Lägger in hela mitt inledningstal här för den som är nyfiken och inte var på plats för att höra det live.

Tack alla som kom! Och till dig som läste!

Christine

Ojämlikheten har tillåtits växa i Sverige under lång tid. Dom växande klyftorna har stora konsekvenser för demokratin, sammanhållningen och människors makt och möjlighet i livet.

Dom som har det sämst ställt lever farligare, för att dom inte har ett val, de utför dom tyngsta jobben som hela vårt samhälle är beroende av och det går ut över deras välmående.

Det innebär för många som är arbetare att man har lägre grad av kontroll och makt över sitt liv.

När man lever med höga krav och lite kontroll exempelvis över sitt arbete, sin fritid och semester medför detta en ökad stress. När man dessutom upplever att ansträngningen av ens jobb är större än den uppskattningen man möter skapar det också en stress.  

Ojämlikheten skapar en stress och det påverkar hälsan negativt. Stress är en riskfaktor för kroppsliga sjukdomar och död, det är dessutom den vanligaste orsaken till sjukskrivning och följden är en rad stressrelaterade sjukdomar.

Och när vi ändå pratar om stress, deltidsarbetet har ökat bland arbetare och koncentrerats till de kvinnodominerade arbetaryrkena exempelvis inom vård, omsorg och handel. Över 260 000 personer har en mycket osäker anställningsform i Sverige. De allra mest otrygga kallas in vid behov och kan vara anställda per timme.

Det medför en konstant stress över att hinna svara på det där sms:et för att få ihop pengarna till månadshyra och mat. Arbetsmarknaden har blivit uppdelad utifrån klass kön och etnicitet.

Även döden är ojämlik i Sverige, eller rättare sagt åren i livet. Sju år längre lever de kvinnor som tjänar mest jämfört med de som tjänar minst. Hela nio år längre får de rikaste männen.

Medellivslängden i Sverige har aldrig varit så hög som nu, men skillnaderna har aldrig heller varit så tydliga mellan personer med olika utbildningsnivå.

För kvinnor i typiska LO yrken är medellivslängden sjunkande. Det är prislappen på vad ökande ojämlikhet kostar oss. Trots ökande välstånd och vetenskap visar det sig att ojämlikheten i hälsa och dödlighetär svår att bryta, det går igen på område efter område - dödligheten är genomgående större för arbetarklassen-

Det är inte bara de allra fattigaste och med allra kortast utbildning som oftare dör i förtid, ju högre upp på den socioekonomiska skalan man  befinner sig, desto längre kommer man att leva.

Och det innebär att de flesta av oss härinne har ett kortare liv än vad vi skulle kunna ha.

Det är inte bara döden som är ojämlik, samma grader syns inom hälsa under livet, värk, sämre psykiskt välbefinnande och en lång rad sjukdomar är vanligare ju längre ner på den sociala stegen man befinner sig.

De flesta av oss här inne och våra arbetskamrater skulle alltså kunna ha det bättre.

Det finns också liknande mönster i att söka vård, människor med lägre inkomster och minder utbildning söker mindre vård, än människor högt upp på den sociala stegen trots att de är i mindre behov. Fria val är inte så fria, handlingsutrymmet påverkas av vilken klass man har, ojämlikhet föder ojämlikhet.

Sedan slutet på 90talet har den totala skattekvoten minskat med runt 5%. När behoven av välfärd är densamma eller ökande går inte ekvationen ihop och det blir svårt att klara samma tempo inom det offentliga och effektiviseringar och minskning av personalstyrkan är ett faktum, det påverkar välfärdens kvalité. Detta är drömmen för den samlade högern i Sverige, vi pratar allt merinder om klass och vad ojämlikheten föder för problem. Vi pratar allt mindre om vår generella välfärd som den största klassutjämnande åtgärden vi kan ha i Sverige, välfärdssamhället är under ständig attack och om vi på riktigt ska nå ett jämlikt samhälle måste vi våga tro på det och satsa.

LO har tagit fram 115 antal konkreta politiska åtgärder som måste till för att vi ska kunna bryta den negativa trenden som vi idag befinner oss i.

Avslutningsvis vill jag uppmana alla här inne att fundera över en sak, vad var det som gjorde att just du engagerade dig i facket? Det tror jag att vi måste påminna oss om varje dag i vårt gemensamma fackliga arbete.

Mitt fackliga intresse väcktes som så många andras, hemma vid köksbordet, men de va inga fackliga diskussioner jag växte upp med. En dag kom min mamma hem gråtandes, dom hade på jobbet kallat in henne på möte, rummet var fullt med folk och de bad henne skriva under ett uppsägningspapper. Du har utslitna axlar, vi har ingen nytta av dig. Mamma blev chockad men fick fram orden, nej jag ska ha facket med mig.

Facket räddade min mamma och hela vår familj, tänk vilka konsekvenser det hade fått, 3 små barn och arbetarföräldrar.

 Från den dagen är jag evigt tacksam att facket finns och kämpar mot ojämlikhet och orättvisa.